Ljuset skulle vara borta inom en haltimme så jag bestämde mig för att longera Lady också. Har aldrig gjort det kom jag på när jag drog ut på ptro:andet lite för mycket och hon raskt gjorde halt. Minsann, det gjorde mig inte lite imponerad för så duktiga är inte våra två andra pållar! Lite av en tankeläsare var hon också, hände flera gånger att jag tänkte på att skritta, göra halt osv och hon readerade innan jag knappt ens hunnit öppna munnen. Hade gummieband på henne och tänkte att hon gott kunde arbeta på riktigt i galoppen men ta mig tusan om hon inte stretade emot och körde upp huvudet ändå.

Skulle longera Madicken idag vilket hon avskyr. Efter att hon longerades när hon insjuknat i de två fästingsjukdomarna (de visste inte var det var för fel först när hon började bli konstig) var hon mycket svår att longera efter att hon blivit frisk. Trav och skritt gick an med så fort galoppen kom tvärstannade hon, reste sig, försökte dra iväg, for iväg i bocksprång, går mot en... ja, jag fick kämpa i höger varv för att hon skulle gå som hon ska och sedan göra om allt när jag bytte håll. Det blev mycket bättre och ibland kunde hon gå ordentligt men andra gånger gick det inte alls. Måste varit för ett år sen som vi bråkade i en haltimme när hon vägrade galoppera, var superstressad tillslut för skulle iväg så ropade på stackars mamma som precis hade ridit, hivade upp henne på ryggen innan hon kunde protestera och sa åt henne att driva på när jag sa galopp. Stackarn, rädd för Madicken och inga tyglar.
Men idag var hon en ängel! Överaskade mig med att gå på framåt och vara pigg i alla gångarter! Stannad eupp bara en gång i första galoppen och verkade tycka om att få röra lite på sig. Jahaja...

Byggde en bana med 5 hinder till Ludde idag. Klarade det jättebra och jag känner mig lugn inför tävlingen igen. Saker kan ju hända, men han är tillräckligt duktig för att klara det. Sen får man hålla tummarna för att benen är pigga i övermorgon.

Linnea lånar Luddes hjälm när hon ride roch han är inte förtjust i det. Det kommer tjejbaciller på den då.
"Men vad är tjejbaciller då?" frågade jag honom
"Det är...det är, öh... jo det är lukt! Jag vill inte dofta som en tjej heller!"
"Hur doftar tjejer och killar då?"
"Tjejer, det doftar... modernt. Killar de luktar svett." påstod han
"Jamen, jag skulle hellre lukta modernt jag" sa jag
"Inte jag, jag vill lukta svett!"
"Jag tror tjejer föredrar modernlukt framför svettlukt" protesterade jag
"Nähä! Det vill de inte"

Jag tog Madicken och Celina Lukas så red vi rådjursrundan bakklänges idag med Nangijala glatt farande runt oss. Lukas hade redan härjat runt i hagen med Lady och borde tekniskt sätt vara trött, men det hade bara livat upp honom ännu mer. Madicken var lite piggare än vanligt när vi gav oss av, men halvvägs genom rundan piggnade hon till och när vi tog en galopp satte hon själv fart. Nangijala hängde på Lukas och ingen av hästarna ville lugna ner sig när vi skulle skritta hemåt och skulle bara trava, inklusive Madicken. Så säger Celina att hon tänker hoppa två hinder på vägen och ganska förvånat sitter jag på Madicken som följer efter av sig själv och tar ett jättesprång över det lilla hindret. Nangijala springer före och far plötsligt rätt in i skogen och springer med oss där inne. Tre rätt svettiga hästar kom tillbaka till stallet och fick äta lite äpplen (fick ännu en sats med äppel och morötter denna veckan av farfar, hästarna lever livet)

Efter att "bara" varit i stallet 4 dagar förra veckan längtar jag ännu mer efter Nangijala. Saknade henne nåt hemskt efter att ha varit borta två dagar och kanske att hon faktiskt saknade mig lite också för nu har jag plötsligt fått en massa gnäggande när jag kommer :) Gående kom hon alltid när jag ropade men gnäggningen var mer sällan sedan jag slutade byta hage två gånger per dag. Nu är hon fruktansvärt kvick när jag ropar på henne. Men men, jag kanske bara glömt att hon var sån innan.



Tog en tur i skogen idag, på en del av rundan ser vägen ut som ett Y där man kommer uppifrån höger, rider ner mot y:ets botten, vänder och rider upp i y:ets vänstra sida. Nangijala stack iväg före åt rätt håll, men tvärvänder, far förbi mig och Madicken som är påväg upp och svänger mot y:ets högerkant och försvinner. I med att vi rider uppför backar ser vi henne försvinna i full karriär hemåt. Hon hann nog springa långt innan hon märkte att vi var kvar för sen kom hon farande och gnäggade oroligt efter sin mamma haha.

Tog med och provade den och med spännet längst in satt den perfekt, om än stelt på henne. Ägnade ett bra tag åt att böja den så att den mjuknade i formerna.

Lätt halsont efter gårdagskvällen, min röst klarar aldrig av att prata högre än normalt en längre tid. Inte mådde halsen bättre av ett ganska långt US-möte och sedan två timmars prat med en gammal klass-och stallkompis som kom och träffade Nangijala. Johanna hade inte sett Nangijala sedan hennes första vecka  och det har ju hänt en del sen dess! Tanken var en tur i skogen med Madicken och Nangijala, men när jag hade borstat fölis ställde hon sig och halvsov så hon och jag stannade kvar, först en stund i boxen (tänkte hon kunde sova men nej) och sedan i hagen med de andra.

Lukas drog ialalfall nytta av att Madicken var borta för när Nangijala sparkade bakut på honom gav han minsann igen med samma mynt, annars vågar han inte göra något haha.

Spökrundan

”Nej, inte nu igen.”, stönade den brunhåriga flickan och smackade på sin vita ponny. ”Det är alltid samma sak!”

   Den yngre flickan med det kopparröda håret svarade inte utan skänklade bestämt på den lilla shetlandsponnyn hon red. Den fuxfärgade ponnyn kastade med huvudet så att den tjocka gulvita manen yrde och började sedan backa.

”Lukas!”, utbrast den yngsta flickan argt och smällde till honom med spöet.

   Ponnyn tog några få steg framåt innan han åter stannade.

   Den större, vita ponnyn hade också frusit fast i marken och stod med höjt huvud och oroligt klippande öron och stirrade på gården framför dem.

   De båda ekipagen stod i början av en hundra meter lång allé av askar som ledde till en stor gård. Både askarna och gården var till åren komna och på gårdens ena gavel stod ett årtal från sent artonhundratal.

   Den äldsta av de båda ryttarna började plötsligt skratta och hon lutade sig framåt över hästhalsen.

”Det bor säkert trädandar i askarna och spöken på gården.” Fick hon ur sig mellan skrattattackerna. ”Det skulle i alla fall inte förvåna mig med tanke på hur mycket vi alltid måste kämpa för att komma förbi gården.

   Den yngsta svarade inte utan strök bara bak en test av det rödbruna håret och jagade på sin ponny med skänklar, spö och röst. Den lilla fuxen gick in i en motvillig och stel trav med den vita ponnyn i hälarna. De kom halvvägs fram till gården innan det åter tog stopp.

”Ska vi hoppa av och leda dem?”, frågade den yngsta uppgivet.

”Nej, de är bara fjantiga. Kom igen Amy!” Hon viftade med spöet och smackade.

   Tillslut lyckades de båda flickorna få sina motvilliga hästar förbi gården.

”Det måste spöka här.”, sa den äldsta med skratt i rösten och skakade på huvudet så att det långa håret yrde. Sedan skänklade hon sin häst i galopp och ryttarna försvann bakom en krök.

   Hon anade inte hur rätt hon hade.

Jag hörde hovklappret innan jag såg dem, två unga flickor, som lyste av liv med varsin häst. Den yngsta lyste fortfarande med barnets klargula färg medan den äldre hade en djup orangeröd aura, på gränsen till rött omkring sig. Hon skulle inom några år lysa med en djup, klarröd färg när livsgnistan inom henne var som starkast och så småningom skulle färgen mörkna till vinröd och sedan till lila. Den sista färg hon skulle bära var blå, så mörk att den nästan var svart. Sedan skulle lågan slockna och med den hennes liv.

   Jag behövde inte se på mig själv för att veta att jag inte lyste. Jag har ingen aura som talar om hur stark min livsgnista är. Mitt liv hade redan ändats på den plats där jag nu står.

   Det var längesedan det gamla glasfönstret hade putsats och rummet städats. Jag tycker det är bra. Ingen kan se mig när jag står och tittar ut, de tar mig bara för damm som virvlar runt.

   Länge, länge har jag hemsökt min dödsplats.

   Gården var nybyggd när mina föräldrar tog över den i slutet av artonhundra talet. Min äldsta bror föddes knappt ett år efter att de flyttat dit och jag föddes ytterligare ett år senare. Vi hade en trevlig uppväxt på gården – det förekom inga år av för mycket regn eller torka och vi höll oss alla vid liv. När jag var tio var vi två pojkar och en flicka på gården. Min lillasyster föddes fem år efter mig efter att antal missfall.

   Allt var i alla fall frid och fröjd fram tills året då min bror fyllde nitton och jag arton år. Jag minns när jag första gången såg henne. Hon stod i skogen i en solstrimma som fick hennes rödblonda hår att glänsa som guld och huden att lysa som marmor. Hon var så vacker att jag glömde bort att andas och det var inte förrän det började snurra i huvudet på mig som jag tog ett skälvande andetag. Hon såg inte mig så jag hade all tid i världen att se på henne och ju längre jag stod där, ju mer besatt blev jag.

   Några dagar senare mötte jag henne igen när hon kom gående åt motsatt håll på vägen. Om jag hade blivit besatt av hennes blotta åsyn var den ingenting jämfört med vad som hände när jag hörde hennes röst. Den var mild och len som en varm sommarbris och ofattbart klar. Hennes ögon var mörkt guldgröna i en nyans jag fram tills då inte visste fanns. När jag gick därifrån var jag omtöcknad och förvirrad till sinnes. Hade jag verkligen nyss betygat henne min kärlek och lovat att rymma min väg med henne inatt? Ett svagt minne om att jag hade lovat att ta med mig en del familjesmycken pockade någonstans i bakhuvudet, men jag var inte säker på om jag verkligen sagt det.

   Något senare blev jag medveten om att jag bar ett flätat gräsarmband kring ena handleden, men jag hade inget minne av när jag hade fått det förutom att jag var övertygad om att jag hade fått den av henne.

   Ju längre dagen led, desto mer glömde jag bort mötet och de löften jag gett där. Gräsarmbandet förblev fastlindat kring min handled. Jag tyckte det var fånigt, men av någon dunkel anledning tog jag aldrig bort det.

   Oroliga drömmar hemsökte mig så fort jag slöt ögonen den kvällen. Jag kände en oro i kroppen som endast som fick mig att vrida mig av och an i sömnen. Någon gång efter midnatt vaknade jag och hade en pockande känsla i kroppen. Det var något jag hade glömt… något viktigt som jag skulle göra. Jag klev upp och smög ut ur huset, driven av någonting okänt.

   Sedan blev mina minnesbilder suddiga och förvirrade och nästa tydliga sak jag minns var att jag stod framför en stor brasa mitt i den nyplanterade träallén till vår gård. När jag överraskat lyfte blicken såg jag att jag inte var ensam. Snett till höger om mig stod min bror med ett blanka ögon och stirrade in i elden. Runt omkring oss fanns andra människor, både män och kvinnor med samma frånvarande ansiktsuttryck.

   Till min förfäran ser jag en vass, blodig kniv ligga bredvid ett djurkadaver på andra sidan elden. Jämte kadavret sitter hon på huk och mässar med låg och entonig röst. Jag står som paralyserad och hör de enstaka ord som hörs bort till mig:

”hämnd… smärta, djup smärta… förtjänar… hämnd…”

   Förskräckt ger jag ifrån mig ett svagt rop när hon lyfter ännu en kniv och närmar sig en äldre kvinna med långt, grått hår.

Överraskat möter hon min skräckslagna blick, men inom ett ögonblick är ögonen hårda, kalla och beslutsamma.

”Det kvittar vem jag hämnas för först, ni ska alla dö i alla fall.”, väser hon och närmar sig mig snabbt.

   Kvickt ser jag mig om efter ett tillhygge och får tag i en tjock trädgren som låg på marken. Med hjälp av den lyckas jag slå kniven ur handen på henne och in i den brinnande elden. Ett svagt krasande hördes när jag träffade hennes hand och sedan dinglar den obrukbar vid hennes sida. De guldgröna ögonen brinner av smärta och hat.

Jag kunde alltid svagt ana deras närvaro. När vinden ruskade om i askarnas grenar kunde jag ana en svag jämmer som nästan doldes i vindens sus. De fanns alltid där, precis som jag.

   De förtjänade det. Jag med

   De två flickorna hade nyligen börjat rida förbi här och jag fann det nästan roande att se på när deras hästar såg gårdens hemsökare. Till skillnad från de flesta djur verkade de inte vänja sig vid vår närvaro och de stannade alltid i allén när hovklappret väckte trädandarna.

   Jag hade förlorat mina känslor i samma ögonblick som min livsgnista gick upp i rök, men jag visste att om jag hade kunnat, skulle jag ha skrattat åt det hela. Jag visste också att jag skulle ha haft medlidande med de båda flickorna, de förstod inte vad det var som hästarna såg.

   Jag hörde när de döpte vägen till Spökrundan och jag log glädjelöst åt det passande namnet.

   Jag brukade stå och se på dem när de kom ridande genom allén, mitt fönster vätte ut mot den. Men när de kom bakifrån missade jag dem ofta.

   Den äldre, vita ponnyn hade en blå aura och hon stirrade alltid på mig med rädsla och nyfikenhet på samma gång. Den andra ponnyn hade den rödaste aura jag någonsin sett och han var mer rädd för trädandarna än mig. Han kände deras begär efter hans liv.

   Jag undrade om de båda flickorna någon gång skulle få höras gårdens blodiga historia. Antagligen inte. Det är bäst att låta det gamla ligga begravet.

Vi ser allt oftare Madicken gå och beta för sig själv i ena änden av hagen utan Nangijala som stannar med de andra. Häromdagen stod hon vid grinden och hummade lågmält när jag frågade henne var hon gjort av sin bebis. Dröjde säkert 20min innan resten av flocken hittat ner. Kanske börjar Nangijala bli lite jobbig? Fast iförsig hade jag med blivit irriterad om min unge stegrat och sparkat mig när den hade druckit upp all mjölk redan XD

• Lektion för Linnea
• Ludde putsat Lukas sadel och träns
• Dressyrlektion på en ovillig Lady, lirkade, lirkade och lirkade ännu mer och i slutet släppte hon ganska bra, men så fin som hon brukar vara var hon då inte.
• Provat att lägga ett fleecetäcke på Nangijala, Lukas röda oå 95cm, perfekt längd men annars jättestort.
• Provat benskydd på Nangijala för första gången, Lukas senskydd och bakskydd var perfekta och Nangijala brydde sig knappt.

För exakt en månad sedan var Nangijala brungrå...

• Gör massvis med halvhalter
• Rör inte tyglarna mer än absolut nödvändigt, med andra ord är endast halvhalter på yttertygeln tillåtna och så ledande tygeltag.
• Styr med vikt och skänklar
• Mjuka händer annars blir jag arg och bråkig
• Bli aldrig arg. Blir du hård mot mig blir jag minst lika hård tillbaka
• Lirka försiktigt med mig om jag inte är sugen på dressyr så slipper vi bråka
• Släpp loss åtminstone tre dagar i veckan, ut i skogen och galoppera på så att jag får springa av mig!

Ladys motto: Gör du allt rätt gör jag allt rätt.

Förra veckan friserade jag Lady lite. Jag och resten av min familj som är hästintresserad gillar hovskägg på ponnyer och tja, lång man och lugg med. Madicken har ju ryckt man eftersom hennes lugg växer i extre sölig snigelfart, när hon varit sjuk i nära två år hade hon sin korta lugg och en väldigt lång man. Lukas ska se ut som en shettis så det ända jag gör med honom är att tunna manen på vänster sida för annars skulle han ha lika tjock man på båda sidorna och det är svårt nog redan att se sittben och galopp på han. Lady ska ha lång man och lugg även om luggen växer sakta och är ganska tunn liksom manen närmast manken (som nån tuggat på). Klipper topparna på hennes man och lugg med jämna mellanrum som jag gjort på Madicken iår (hennes har blivit jättelång!). Men förra veckan bestämde jag mig för att Ladys hovskägg fick ryka. Jag gillar hovskägg, men inte när det är en tunn strimma hår på varje ben. Mamma hade inte åsikt påstod hon så jag fick klippa om jag ville. På tre ben var den tunt med hovskägg men på ena bakbenet var det tre gånger tjockare. Mammas reaktion när hon såg det några dagar senare: "Fy vad fult! Du får aldrig röra hennes hovskägg mer, även om det bara är lite så är det mycket finare än utan!"

Betäckningsrapporten kom förra veckan och nu har jag äntligen tagit kopior av allt, kollat på svenska welsh föreningens hemsida så att jag inte missat nåt, letat fram registratorns adress och lagt allt i ett kuver. Förhoppningsvis är allt okey även om jag misstänker att ägarpappret på att jag äger Nangijala kanske inte är helt till belåtenhet.

Urkul att rida idag! Soligt och perfekt varmt ute tillsammans med en pigg Lady och Lukas, kan det bli bättre? Red surkärringen vilket innebar två hinder varav det ena ligger på 60cm. Även om Celina oroar sig över sin längd och vikt tar sig Lukas över utan problem. Trots att Lukas bara hade det vanliga tredelade bettet och ingen nosgrimma lyckas jag övertala henne till galopp vid lommaklint (skensträckan) men Lukas höll sig i skinnet. Men efteråt... ja det fanns en anledning till att han var sjöblöt av svett hemma, han vägrade skritta. Trav, allra helst galopp eller takt var det som gällde och Lady var inte sen på att följa efter. Gjorde en avstickare och skulle hoppa över tre små hinder. "Du först Carro" hojtar Celina och jag fattar galopp. Svisch sa det så stack Lukas med Lady i hälarna. Sen skulle vi vända och hoppa tillbaka men att Celina var först från början. Slutade med att Lady tog bettet och stack. Lyckades svänga av henne uppför en backe med Lukas efter. Ännu värre blev de då. Fortsatte hem i trav som var det lugnaste som gick att få och tog de två hindrena på vägen av bara farten vilket resulterade i galopp igen.

Vad jag älskar såna här dagar! Får mig att minnas alla roliga dagar med Amy, Celina och Lukas. Det var roliga tider det! Synd att det aldrig blev några bilder med oss fyra från den tiden :(